11.May.2012 Mailstrul.

Min mail funkar för tillfället inte så om ni har mailat mig och inte fått något svar, slå gärna en signal på 0760-270018 eller släng iväg ett mail på lotta.lothgren@gmail.com istället!

09.May.2012 Hundar!

Ikväll var jag på promenad hos Elsa med dessa tre skönheter! En mycket liten bichon frisé vid namn Luna, en mycket stor leonberger/new foundland som (såklarrt!) heter Frans, och så vackra collien Lina som ni sett tidigare. Det är väldigt härligt att se dessa olika personligheter samspela och kuta runt på stigarna i smålandsskogen. Självklart delade vi lika på fikabrödet – hur säger man nej till alla dessa hundögon..?

04.May.2012 Modevisning på Umbra!

En av de första helt underbara försommarvarma dagarna på året var jag på plats i Bländapassagen i Växjö för att fota en modevisning på Umbra! Vädret kunde verkligen inte ha varit bättre och allt annat var också perfekt: modellerna, kläderna, publiken som kunde sitta ute på det lilla torget och njuta av ett glas vin. Tjusigt värre! Så utan further ado kommer här helt sonika ett axplock av bilderna från butiken och visningen:

23.Apr.2012 End of September

I november hade jag i uppdrag att fota metalbandet End of September, men av marknadsföringsskäl ville de hålla inne med bilderna till skivan och hemsidan var uppe. Och nu är allting storligen igång för bandet! Skitroligt tycker jag, som känner att de är “mitt” band också litegranna (trots att jag bara lyssnar på Tom Waits och Leonard Cohen…). Skivan är ute och har fått finfina recensioner, och snart är det dags att lansera också i USA. Spännande!

Den 1 juni spelar End of September på Harrys i Växjö men för den som inte kan hia sig dit går det också bra att höra dem på Zaragon Rock Club i Jönköping den 28 april, där de är förband åt Amaranthe. Och HÄR är ett urval av bilderna från vår dag!

11.Apr.2012 april. come she will.

Igår när vi kom hem stod ett par tranor på vallen utanför huset. De gick sakta ut i skogen när vi gick ur bilen och en stund senare stod denna lilla rådjursduo på samma ställe. Det är fantastiskt att bo i naturen på det här sättet, och i och med att vi inte har några grannar på kilometers avstånd känns det som att vi bor lite hemma hos djuren. Vi tar den plats vi behöver men inte mer. Och får detta tillbaka – ett rådjur som tittar mot kameran och faktiskt funderar en stund innan hon bestämmer att det nog är bäst för henne och kidet att vända de vita ändorna till.

Annars är det mycket skog. Mycket, mycket skog. Blåbärsriset börjar knoppa och sakta, sakta dyker det upp fler gröna nyanser på marken. Äntligen.

06.Apr.2012 a room of one’s own

Vårt hus är över 100 år gammalt och har bebotts av samma familj i alla alla tider. Den siste Erlandssonen som bodde här hette Gösta och huset renoverades under hans välde någon gång runt 1970. Sen dess har ingenting hänt. Vi har ju gjort en del men huset är långt ifrån klart. Under det halvår vi har bott här har vi visat gäster arbetsrummet med de halvursäktande orden “Vi ska tapetsera om här till helgen.” Men så har helgerna kommit och gått. Vi hittade en tapet men ändrade oss och sen ändrade vi oss igen och nu ska vi nog sätta upp den. Kanske. Till helgen. Äh – ärligt talat känns det inte så farligt. Nästan all inredning i rummet är Göstas. Skrivborden, taklampan, stolarna. Till och med gardinstängerna hänger kvar, nakna, eftersom vi inte velat sätta upp några gardiner innan vi vet vilken tapet vi ska ha. Samma sak med hyllor – ingen mening att sätta upp innan vi tapetserat.

Så alla våra saker står i kartonger. Alla böcker, pysselgrejer, sytillbehör, garner, böcker, mer böcker. På golvet. I soffan. Papper ligger i osorterade högar på skrivborden. Den uråldriga skrivaren står som en gigantisk gråsugga mitt på golvet. Det hänger ingenting på väggarna och tapeterna är slitna av tiden och klösta på av Göstas katter. Väldigt otrendigt. Inte alls ljust och verkligen inte fräscht. Ändå känns det här rummet lite som en oas. En slutgiltig bekräftelse på att vi inte är som dom. Och i det också vetskapen om att vi kommer göra det här rummet mer… praktiskt. Bättre disponerat. Vi har bara ingen brådska. Det duger.

02.Apr.2012 Mefistofeles och Baron Samedi.

Vi har många katter. Eller, vi har lagom många katter. Fem. Några av dem följer gärna med ut på en skogspromenad om kvällen och det kan vara något av det trevligaste som finns. Idag var det Fisto (Mefistofeles) och Sam (Baron Samedi) som hängde med. Sam blir mycket orolig och jamar så fort en är utom synhåll (vilket verkar vara ungefär tre meter…) medan Fisto bara klagar om han blir trött och vill åka på axeln en stund. Han vet att han är störst, bäst och vackrast – och nåde den som säger något annat. När jag plockade fram kameran hoppade han genast upp på en stubbe i kvällssolen, alltid redo att få sin storhet förevigad liksom. Sam förstår inte riktigt men gör så gott han kan. Han kommer undan med det mesta eftersom han de facto består till 80% av fluff och resten söthet i sin råaste form. Fisto och Sam är bästa vänner och har bott tillsammans sen 2008 när Sam kom in i mitt liv. Den som muckar med Sam muckar med Fisto, som accepterar vad som helst från Sam men ingenting från någon annan katt. Så, här: kattkärlek när den är som bäst.

Att minnas.

Våren är på väg. Även om det bara är ett par plusgrader känner vi det allihopa: djuren och vi och växterna. Snön ligger kvar på skuggsidan av mosskullarna i skogen men det är bara flingor och jämte den sväller blåbärsrisets knoppar. Det är en spänd tid, snart, snart, snart värmer solen och löven spricker. Det är kanske den bästa tiden på året, när allt är nytt. Jag vill minnas den så här.

En låg sol mellan granstammarna över en isspräckt mossbevuxen sten.

Den bångstyriga syrénen som hotar att växa ned över garageuppfarten (och det vackra i det) – hur vi sågade och knipsade alla skott en av de allra första soldagarna på året. Hur vi kände oss hoppfulla och starka.

Askan vi strödde i hjulspåren på garageuppfarten när tjälen började lossa och det blev lervälling av allt har inte längre någon verkan. Marken är torr igen.

Vi skyndade att sätta fram de små utemöblerna och flyttade dem ständigt för att fånga solens gång över gården. M täljde tills han fick blåsor på händerna och vi samlade upp spånen på det gamla bakbordet och använde till att tända i pannan.

31.Mar.2012 Kretslopp.

En dag skulle jag och ett par vänner åka till en gammal man jag tidigare köpt höns av för att se om han hade några till salu. Det hade han – allihopa ville han sälja, eftersom han blivit gammal och sjuk och inte kunde ta hand om dem ordentligt. Tio stycken var det, sa han. Så… hem kom jag med 20 nya hönor och 7 tuppar. De hade det hemskt i sitt hönshus, det luktade fruktansvärt av ammoniak och det var inte städat på veckor så det kändes inte som ett alternativ att lämna dem där.

Hur som haver, några av hönorna är sålda och några tog våra vänner så nu har vi “bara” kanske tio för mycket. Och eftersom vi inte kan ha åtta tuppar och de sju som kom från gubben antagligen var söner till hönsen de bodde med blev det tuppslakt förra helgen. Vi äter väldigt sällan “industrikött” och att själv få slakta, ta ur, stycka och bereda sitt kött gör att en uppskattar det otroligt mycket mer – dessutom kan vi med gott samvete äta det eftersom djuren inte har lidit vare sig under sina liv eller på väg till och under slakten. Vi var lite oroliga för att köttet skulle vara väldigt segt eftersom vi inte visste hur gamla tupparna var, och då det var dvärgtuppar valde vi att bara ta bröstfiléerna. Så vi gjorde en mustig gryta som fick koka i närmare en timme och det var, japp, hur gott som helst! Bröstfilé från sex tuppar (den sjunde smet och fick leva ett tag till) blev en lagom gryta för tre personer – något att tänka på nästa gång en funderar på att köpa broilerfiléerna i frysdisken kanske…

Lunchen åt vi i alla fall ute medan köttet till middagen låg till sig i kylen. De andra hönsen fick naturligtvis inte vara med när vi slaktade tupparna och de verkade faktiskt helt oberörda av att sex av deras nyfunna vänner plötsligt saknades. Det finns ju så mycket annat att tänka på – favoritmaten spaghetti till exempel!

03.Feb.2012 Vårväntan.

Vintern kom till slut – med besked. Det är femton minusgrader ute och vi eldar hela tiden i både pannan och vedspisen. Katterna ligger kvar i sängen halva dagen, hönsen har inte stuckit ut näbbarna sen snön kom och vi bunkrar upp med tofflor, filtar och koftor. Det går bra, tänker jag, det är en kort period och vi behöver inte oroa oss för att vintern ska vara i ett halvår. Igår hängde jag tvätt ute (går utmärkt om det är många minus och klart) för första gången här, och tillät mig att längta efter våren. Förra våren såg det ut som på bilden ovan, till exempel. Kom fräknar och spökpussar i år också.